Carnegie Hall 2013

Hristo Popov, violinistpartner i USA, Bulgarien och Sverige

Paus i Hemvärnsgårdens konsert med Carnegie Hall programmet juni 2013 - se recensionen från N.Y. nedan! Hristo, Per och Torbjörn

Paus i Hemvärnsgårdens konsert med Carnegie Hall programmet juni 2013 - se recensionen från N.Y. nedan! Hristo, Per och Torbjörn

Vi har spelat ihop sedan 2002

som DUO, i TRIOR och ORKESTERVERK och

vi har gjort många USA- och Bulgarienturnéer tillsammans.

 

Smakprov av inspelningar vi gjort ihop finns på Hristos hemsida > här

 

Carnegie Hall-programmet

Bela Bartok, George Enesco och Pancho Vladigerov

Live i Hemvärnsgården,Östervåla (2013)

 

20th Century Masterworks

Pancho Vladigerov, Bela Bartok och Nikolay Stoykov

Studio, Plovdiv, Bulgarien (2006)

 

Strauss & Enescu - Violin Sonatas

Richard Strauss och George Enesco

Studio, Lexington, Kentucky, (2004)

 

Favorite Sonatas by Beethoven

Spring & Kreutzer Ludvig van Beethoven

Studio, Plovdiv, Bulgarien (2007)

 

Jeffrey Williams for New York Concert Review; New York

 

Hristo Popov, violin; Per Enflo, piano

Weill Recital Hall at Carnegie Hall; New York, NY

March 13, 2013

 

Violinist Hristo Popov and pianist Per Enflo have an extensive performance history as a duo, including many recordings and recent performances of all ten Beethoven violin sonatas. Eastern Europe was the focal point of their recent concert, with music from Bulgaria, Romania, and Hungary.

 

The first half of the program consisted of two works by the Bulgarian composer Pancho Vladigerov (1899-1978). Vladigerov was one of the founding fathers of modern Bulgarian music and many believe him to be the most influential Bulgarian composer ever. Chant, from the Bulgarian Suite, Op. 21, No. 2 opened the concert. This work, by a 28-year-old Vladigerov, is a good example of the composer’s evolution towards a national musical idiom based on folk material. The violin part has an improvisatory quality throughout. Mr. Popov played with sensitivity and his singing tone in the high register was unfailingly exceptional. Mr. Enflo was an attentive partner throughout. The rippling piano passagework over the pianissimo trill of the violin and gradual fade to final silence were striking. It was an auspicious start.

 

The earlier Violin Sonata in D Major (Op.1) is unabashedly romantic in its tonal language and form. It is a work that owes much to the Russian tradition, especially to Tchaikovsky. Mr. Popov navigated the rapid changes in moods in the opening Agitato movement with confidence. The second movement’s long piano introduction and extended solo in mid-movement allowed Mr. Enflo a starring role. The jaunty final movement was played by the duo with energy and panache in a stylish ending.

 

The second half opened with the Violin Sonata No. 3 in A minor, Op.25, by Georges Enesco (1881-1955). Subtitled “Dans le caractère populaire roumain”, this is an expressive, melancholic work presenting challenges that are not immediately perceived by the average listener. Pianist and violinist are both “treated” to fiendish difficulties in what could be called “high-risk/low reward”- not an enticing prospect. Mr. Popov conveyed the lament of the first movement, the haunted dreams and poltergeist-like sounds of the second movement, and the grotesque, mocking march of the finale with intelligence and consummate skill. It would be so easy for a lesser player to lapse into over emotive despondence and turn this work into a mishmash of cheap effects better suited for a silent film soundtrack. This was a performance that separated the men from the boys, so to speak. It was the highlight of the concert, and it was especially gratifying to see the audience react with such enthusiasm.

 

Rhapsody No. 1 for Violin and Piano, Sz. 87, from Béla Bartók ended the program. Dedicated to the legendary Hungarian violinist Joseph Szigeti, the Rhapsody uses the slow–fast (lassú—friss) paired movements of the popular Hungarian dance verbunkos. The Lassú is folk music given Bartók’s characteristic treatment and was played by Mr. Popov with charm. The Friss movement continues the folk element, with one tune having a passing resemblance to “Simple Gifts”- a la Bartók, of course. The duo built momentum to a frenzied pitch. A temporary respite in the form of bell-like tones on the piano set the stage for a winding up of the momentum once again. Mr. Popov played with fire, and the final cadenza-like passage had true demonic flair. It was an outstanding performance from start to finish.

 

Hristo Popov is a musician’s musician. Eschewing any empty showmanship, he invests his considerable skills in giving performances that place substance over effect. It might not always be exciting to watch, but whatever “excitement” the eyes have been denied, the ears have not. He has a worthy collaborator in Mr. Enflo and it would be a pleasure to hear this fine duo in the future.

 

i sv. översättning

Violinisten Hristo Popov och pianisten Per Enflo har länge samarbetat som duo, de har bl.a. spelat in flera skivor och nyligen framfört samtliga tio violinsonater av Beethoven. I deras senaste konsert låg fokus på Östeuropa med musik från Bulgarien, Rumänien och Ungern.

 

Första hälften av programmet bestod av två verk av den bulgariske kompositören Pancho Vladigerov (1899-1978). Vladigerov betraktas som en av den moderna bulgariska musikens grundare och många anser honom vara den mest inflytelserika bulgariske tonsättaren genom tiderna. Chant (Sång) ur Bulgarisk Svit, op. 21, nr. 2 öppnade konserten. Detta verk av den 28-årige kompositören är ett bra exempel på hans utveckling mot ett nationellt musikaliskt formspråk baserat på folkmusik. Violinstämman har en genomgående improvisatorisk karaktär. Hristo Popov spelade med känslighet och hans sjungande toner i de höga registren var utan undantag enastående. Per Enflo var en följsam medmusikant genom hela stycket. De porlande passagerna i pianot som gradvis tonade bort över violinens drill i pianissimo var slående. Det var en lovande början.

 

Violinsonaten i D dur, op. 1, som är ett tidigare verk, är oblygt romantiskt i tonspråket och till formen. Det är ett verk i den ryska traditionen, inspirerat särskilt av Tjajkovskij. Hristo Popov fångade övertygande den första Agitatosatsens snabba stämningsväxlingar. Andra satsens långa pianointroduktion och solo i mittavsnittet lät Per Enflo ha stjärnrollen. Den livliga sista satsen spelades av duon med energi och bravur i en stilfull avslutning.

 

Efter paus spelades Violinsonat nr. 3 i a moll, op. 25 av Georges Enesco (1881-1955). Med undertiteln “Dans le caractère populaire roumain” (i rumänsk folkton) är det ett uttrycksfullt, melankoliskt verk som presenterar utmaningar som inte uppfattas omedelbart av den genomsnittlige lyssnaren. Både pianist och violinist utsätts för djävulska svårigheter i vad man skulle kunna kalla "högrisk med liten utdelning" - en inte särskilt lockande situation. Hristo Popov förmedlade klagan, hemsökta drömmar och spöklika ljud i första satsen och den groteska, gäckande marschen i andra satsen med intelligens och fulländad skicklighet. Hur enkelt skulle det inte vara för en svagare musiker att falla in i en känslomässig misströstan och förvandla stycket till ett hopkok av billiga effekter, bättre lämpade som musik till en stumfilm. Detta var ett framförande som skilde männen från pojkarna, så att säga. Det var konsertens höjdpunkt och särskilt glädjande att se publiken reagera med sådan entusiasm.

 

Rapsodi nr. 1 för violin och piano, Sz. 86 av Béla Bartók avslutade programmet. Det är dedicerat till den legendariske ungerske violinisten Joseph Szigeti. I Rapsodin används de två hopsatta satserna långsam—snabb (lassú—friss) från den populära ungerska dansen verbunkos. Lassú är folkmusik som genomgått Bartóks karaktäristiska behandling och spelades av Hristo Popo med charm. Friss-satsen fortsätter i folkmusikandan, med en melodi som påminner om Shakersången "Simple Gifts", helt a la Bartók, naturligtvis. Duon byggde upp energi till en frenetisk höjdpunkt. Ett kort andrum i form av klockliknande toner på pianot lägger grunden för en ny uppbyggnad av energi. Hristo Popov spelade eldigt och det avslutande kadenslika avsnittet spelades i sann demonisk stil. Det var ett enastående framförande från början till slut.

 

Hristo Popov är en musikernas musiker. Han undviker allt publikfrieri och använder sin ansenliga skicklighet till att ge franträdandena substans framför effekt. Det kanske inte alltid är spännande att titta på, men vilken än "hänförelse" ögonen må ha förnekats, så har inte öronen det. I Per Enflo har han en värdig spelpartner och det skulle vara en glädje att få höra denna fina duo i framtiden.

 

Uppdaterad 2 december 2016 © www.enflosmusik.one